Den här kolumnen skrivs med ett ledset och ett skrattande öga.

Låt mig börja med det tragiska.

En gammal god vän har gått bort. Professor Sid Watkins. Inte känd av den stora allmänheten men av alla i formel 1-depån.

Han var Fia:s officiella tävlingsläkare och många förare kan tacka Sid för att de lever än idag.

1978 började han sitt arbete. Tyvärr med en katastrof.

Han hindrades av italienska poliser och läkare att hjälpa Ronnie Peterson.

Sid hade träffat och undersökt en man som hette Bernie Ecclestone, som ägde Brabham. Det slutade med att Mr F1 erbjöd Sid arbetet.

Trots motstånd från arrangörer, som inte ville lägga ner pengar på att förbättra säkerheten eller den medical center på banan. Konstruktörer som inte gillade att han la sig i deras arbete. Med Ecclestones stöd drog han genom den ena förbättringen efter den andra. Sid var en man som inte gillade att bli motsagd och sa flera gånger till de som motsatte sig hans förslag att de skulle hålla kä…en.

Medical car, som kör ett varv efter starten, och räddningshelikoptern är två av hans förbättringar. Finns många andra.

Efter 26 år slutade Sid 2005. Han stannade kvar på posten som Präsident des FIA Institute for Motor Sport Safety någr aår till.

Han var inte bara förarnas läkare. Han var hela depåns husdoktor. Ingen krämpa var för obetydlig för Sid och han ställde alltid upp för alla.

Låt mig vara riktigt politisk inkorrekt.

Sid var också en personlig vän som jag känt sedan 1978. Han hade en livsfilosofi.

A whisky a day keeps the doctor away. Och den delar jag. Vi satt många gånger antingen i depån eller på en krog och drack denna gudabenådade dryck och njöt av en god cigarr. Fick höra många roliga historier om herrarna i depån. Går tyvärr inte att berätta. Kan bli stämd.

När han fyllde 60 fick han en raceroverall. På ena fickan stod det cigars och på den andra emergency cigars.

För många år sedan lärde jag känna en mycket trevlig italienare. Alex Zanardi. Det hade gått bra i de nedre klasserna men i F1 uteblev de stora framgångarna. Istället flyttade han till USA och körde CART serien fram till en fruktansvärd krasch i Tyskland. Benen blev krossade och läkarna tvingades amputera bägge ovanför knäna.

Men han gav inte upp.

Ett par år senare körde han för BMW i vm för standardbilar och vann ett lopp. När han la hjälmen på hyllan började han istället träna med en s.k. handcykel.

I paralympics vann två individuella guld och ett silver i lag.

Varje gång jag träffade honom blev jag lika förbluffad över hur positiv han var trots sitt handikapp. Visserligen har han två benproteser och kan själv gå men med möda.

Vad vill jag säga?

Ge aldrig upp hur taskigt det än ser ut.

Fredrik af Petersens
radiosporten@sverigesradio.se